Det är inte lätt vara en liten hund på diet, men nu börjar han ha vant sej. Som ni säkert förstår så har han aldrig haft fri tillgång. Innan han blev kastrerad så kunde han ibland lämna kvar lite i skålen som han sedan åt vid ett senare tillfälle, men han har alltid bara fått en bestämd mängd mat. Nu lämnas inget åt slumpen, allt ryker i ett nafs. I början så testade han mej verkligen genom att gå till skafferiet och krafsa på dörren för att visa att "nu jäklar matte så ska du ge mej mat!" Min strategi var att ignorera honom. När det inte funkade satte han igång att bjäbba och småskalla. Då platsade jag honom i sängen och gav honom ett tuggben istället. Voilà, det fungerade! Visst är han en liten tiggis. Med rätt stora mått. Han vill ju gärna att vi ska dela broderligt på allt ätbart som jag har. Eller allra helst så vill han ta över min mat. Det där är ju mer en uppfostringsfråga, det här med tiggeriet. Och det är väl inte heller något jag brytt mej om att jobba så mycket med, särskilt eftersom att det går att platsa honom om han blir för närgången. 

Han har slutat tjata om att få mat. Nu väntar han rätt snällt till att matte säger att det är matdags. Om han tycker att det tar för länge, ja, då hämtar han matskålen. Han bär den lite hit och lite dit. Vid den tiden brukar det faktiskt vara dags. Så har det gått för Tyson och hans förhållande till maten. Det har inte varit lika jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Varken för honom eller för mej. Nu skulle jag bara behöva applicera det här systemet när det gäller mej själv... Men det är ju så gott med choklad!