För någon vecka sen satte Tyson i halsen. Han åt cavalierfodret och hade lite för bråttom. Det är inte första gången så jag väntade att han skulle hosta upp kulan. Ju mer tiden gick ju mer växte panik inom mej! Rent instinktivt ställde jag mej grensla över honom, satte händerna runt hans buk, uppe mot revbenen och så lyfta jag upp honom. Tredje gången som jag lyfte honom så hoppade kulan ut. Vilken lättnad!

Förra veckan läste jag en artikel om Heimlich manövern på hundar, och sen hittade jag information här på nätet om vad man ska göra vid olika nödsituationer. Det kan vara bra att ha läst lite om olyckan oturligt nog skulle vara framme! Om första hjälpen för hunden kan ni läsa om här.

Jag läste en väldigt rörande artikel om två Grand Danois där den ena tiken ledsagade den andra som var blind. Lily drabbades av en ögoninfektion som innebar att veterinären blev tvungen att operera bort båda hennes ögon. Sen dess har Maddison följt sin vän i vått och torrt. Det är en vacker historia som påminner mej om tiden i Tanzania då jag och tre andra tjejer gjorde våra fältstudier. Under ett studiebesök hälsade vi på ett barnhem för funktionshindrade. Jag har aldrig upplevt en sådan solidarisk anda, varken före eller efteråt. De döva var de blindas ögon, de blinda var de dövas hörsel, de som kunde gå var ben åt dem som inte kunde. Med små medel stöttade man varandra. Det är viktigt att man tar hand varandra och i mångt och mycket kan våra fyrbenta vänner påminna oss om det.



Till vänster Maddison och Lily. Till höger barnen från barnhemmet i Tanzania.

Igår åkte jag tillsammans med min syster och systerdotter till IKEA. En resa som innebar en restid på ungefär 4 timmar tur och retur. Och då tillkommer själva shoppingtiden som säkert var lika många timmar. Det blir lätt så när 3 shoppingsugna damer går lös! Det är alltså en resa som inte lämpar sej att ta med sej hund på. Det blir lång tid i bil, både på resande fot och på parkeringen (som dessutom inte lämpar sej med tanke på minusgraderna..). Som tur är så är det aldrig några problem, för Tyson får vara hos mina föräldrar som bor 6-7 minuters promenadväg från oss. Där får han vara när som helst och hur länge som helst. Om jag inte hade haft dem så hade jag ordnat en dagisplats åt honom. Jag vill inte lämna honom ensam i en lägenhet i flera timmar. Det är inte schysst mot honom. Igår var det dessutom syskonbarn och hälsade på hos mamma, och han blev händelsernas mittpunkt. Det är bra att både han och barnen får lära sej att respektera varandra. Det passar verkligen perfekt när leken är övervakad! Jag kunde inte ha bättre föräldrar, det är ett som är säkert! Han var dessutom hur nöjd som helst när han till slut kröp ner i sängen och satte igång att snarka som en skogshuggare!

I bilen på väl till Haparanda läste jag en artikel som handlade om just att lämna hunden ensam hemma. I artikeln (Härliga hund, nr. 1 2012) fick man lite tips om hur man kunde hjälpa hunden att vara ensam och vilka tecken som insinuerar att det är väldigt jobbigt för den lille att vara själv. Jag rekommenderar att passa på och läsa det här numret, det var riktigt bra.

Gårdagen var intensiv för den lille. Vi firade hos mina föräldrar och som mest var vi 10 personer under samma tak. Plus en halv, brorsans son Alexander på 9 månader. Alexander och Tyson är mycket förtjusta i varandra. De är nyfikna på varann.